- Hej doktorn.

- Hej Karl.

- Jag har ett problem. Sen en tid tillbaka har mitt liv snurrat till sig an aning. Jag vet inte vad det beror på men från och med mitt bröllop har jag drabbats av en form av yrsel som gör mig ostadig. Just nu är mitt liv en vandring på ett båtdäck i lätt sjögång.

- Jag förstår Karl. Jag tror att jag vet vad du har drabbats av. Det är ditt äktenskap som har fått dig ur balans, som har skakat den grund som du trodde var fast. Nej, jag skojade bara. Men kanske du lämande en hamn när du gifte dig och nu har du gett dig ut på en ny resa, på okända hav, som man, som kapten Frank. Hörde att din svensexa hade pirattema. Det kanske var mer än bara ett lustigt tema?

- Vad menar du?

- Jo, kanske din resa som ”man” ställer höga krav på dig. Du har arbetat hårt för att nå dit. Förra året slet du hårt för att du skulle kunna uppgradera dig från matros till kapten. Men du var inte förberedd på vad som skulle komma efter att du rott det projektet i hamn. Det var ju då ditt nya liv skulle börja. Nu är du ute på okänt vatten. Du har ingen aning om var du är på väg. Du saknar sjökort. Du vet ungefär var du skulle vilja hamna men är osäker på hur du tar dig dit. Havet är ju så stort. Allt det här stressar dig. Du känner inte att du alltid har vind i seglen. Och ha det vindstilla mitt på ett stort hav är inget som lockar dig. Vilken horisont är då den man borde försöka att nå? Ibland kommer det en vind som blåser dig i rätt riktning, tror du? Men eftersom du inte kan läsa kompass så bra så är du rädd för att om du börjar paddla för mycket på egen hand så kommer du att fara åt fel håll. Du har alltså hamnat i en tvärtomsituation. Det är vindstilla på havet men sjögång i ditt huvud. Det borde vara tvärtom. Full fart, vind i seglen på det stora havet. Och samtidigt lugn och ro i ditt inre.

- Hur gör man för att vända på situationen då?

-  Se till att din besättning mår bra. Det är inte bara du på den här båten vet du?! Vill din besättning åt samma håll som du? Sen är det bara att försöka ta dig framåt och se var du hamnar och ta det därifrån.

- Men hur vet jag vad som är framåt?

- Om man är stilla mitt ute på havet så är alla håll framåt. Varje håll leder till nya uptäckter. Försök att finna ro i det. Så kommer du snart att ro det i land. Men försök att ha ett spegelblankt och stilla inre så blir det lättar att tackla vågorna.

- Tack doktorn för de sjömetaforerna. Jag ska ta det till mig. Men först ska jag bota min yrsel.

Kopplar av…

Hur summerar man en av de största händelserna i livet på en blogg? Och varför?

Det senaste blogginlägget såg jag handlade om min svensexa och det var ju ändå ett litet tag sedan. Och det är väl på sin plats att följa upp ett sådant inlägg med ”hur det gick sen”. Men hur följer jag upp det på ett rättvist sätt? Det känns övermäktigt och det är det nog också. Jag kan omöjligt, med ord, beskriva alla de känslor som jag har till mitt eget bröllop.

Jag hade semester i samband med festligheterna. En vecka innan och en vecka efter själva bröllopet. Veckan innan bestod självklart i att förbereda och fixa och greja. Vi åkte upp på onsdagen och även om det fanns saker att fixa så kändes det aldrig som det var någon panik. Vicky kom upp på torsdagen och hjälpte till med förberedelserna. Ovärdeligt och oerhört skoj. Vi gjorde bland annat i ordning förrätten, en västerbottenterrine med rönnbärsgelé och gräslök. Pappa och Anders dök upp på fredagen och hjälpte till att iordningställa festlokalen. Utan större svårigheter stod allt klart inför bröllopsdagen.

Vi sov i Säter kvällen innan och vaknade upp på hotellet till en spännande dag. Och nog blev det allt vi hoppats på och lite till. Förmiddagen ägnades åt frisyrskapande och klädfixande. Zoran var med hela tiden och dokumenterade från andra sidan linsen. När vi äntligen stod klara i vår finaste prydning bar det iväg till Grängshammar och fotografering i kolhusruinen. Vi hann precis bli färdiga innan gästerna började anlända för fikat. Vi åkte istället tillbaka till Säter och resten av gänget fick chans att fixa till festblåsan. Sen blev det åter färd mot Grängshammar. Det var först när vi stod framför kyrkan som det slog mig att det tydligen var ”jag” som skulle gifta mig. Då kom nervositeten. Men det var en skön nervositet. Visste att jag skulle få problem med löftena och så blev det också. Det här med att säga saker som finnns i hjärtat har alltid gjort mig lite darrig på rösten. Men.. det gick. Sångerna ”Kära Du” och ”All the Way” blev så himla bra. Bättre än vi kunde ana.

Festen är som ett enda stort rus. Jag har minnesbilder därifrån men det känns som det är en dröm, som om jag har varit med om något overkligt. Här tar orden slut… Så många fina och öppenhjärtliga tal. Så många fina och älskvärda vänner och släktingar. Återigen kan jag poängtera hur begåvande mina vänner är. Jag vill också nämna min bror i sammanhanget som gjorde ett enastående tal och var modig som vågade och orkade göra det på det viset. Maten, tårtan, gästerna, dryckerna, talen… allt var mer än jag vågat drömma om. Och Åsa… så vacker att jag får tårar i ögonen bara genom att tänka på det. Tänk att lilla jag har gift mig med denna gudinna. Woow.

Veckan efter bröllopet spenderade vi i Tällberg med relax och välrennomérad delikatessmat. Mums. Vi plockade också 30 kg svamp med svärföräldrarna hemma i Grängshammar. Allt mycket avkopplande. Tror det eller ej.

Nu har jobbet börjat igen och det känns ”skit”. Ja, jag ska vara ärlig och säga att jag var inte alls sugen på att börja igen. Den där bubblan som man hamnar i är liksom svår att lämna. Steget tillbaka in i verkligheten är tungt men kanske nödvändigt. Men jag har också tagit ett steg in i något nytt, ett liv som Frank. Har begrundat mitt nya efternamn ett par gånger och varje gång känns det bättre. Har man levt med ett efternamn i 31 år är det lite svårt att byta men jag känner att det kommer nog att gå fint. Men som ”Karl Frank” har jag mycket att leva upp till. Det låter ju som en författare så då får jag väl försöka bli det.

Jag vill till sist säga att jag har fortfarande svävar på bröllopsmolnen och det känns förbaskat gött. Ett minne för livet. Och ett ”magnificent” sådant. Jag säger som jag sa till mina gäster i slutet på festen: – Försvinn aldrig ur våra liv.
Vi är rika som har så många fantastiska människor i vår närhet.

Nu börjar något nytt. Det känns faktiskt nytt.

Kopplar av…

Så har den passerat. Helgen som inte fanns. Den helg som i kalendern var sopren men som någonstans i tankarna var avsedd för uförutsedda okontrollerade kamratjippon även kallade möhippa och svensexa.

En härlig sak var att vi båda fick en del av båda delarna.  Min svensexa började med en mösexa och Åsas möhippa började med en svenhippa. Mycket skoj upplägg efttersom man har många, i mitt fall, kvinnliga vänner. Alltså vänner som är kvinnor. Sen är det klart det finns vänner som är män men som är kvinnliga men det var inte det jag menade just i det här fallet. Fredag kväll, på tjejmiddag. Riktigt nice! Fantastiskt nice!

Lördag, in i piraternas äventyrsland. Arrrgh. Fick damma av den gamla Jack Sparrow-kostymen (vem har en komplett Jack Sparrow-kostym i garderoben förresten, redo att användas?) och sen bar det iväg. Tänker inte redogöra i detalj för allt som hände men några smakprov är knivkastning, fildelning, stand-up, båtfärd i skärgården och mer vågade ställen, demokratitärning och bad. Vackert väder i stort sett hela dagen. På kvällen plockades det röda guldet fram och vi sög musten ur vår skatt.

Svensexor i min bekantskapskrets har utvecklats till riktigt välorganiserade, omfattande och framföra allt genomtänkta arrangemang. Det här var inget undatag. Tvärtom. Jag är så otroligt glad. Jag är så ofantligt lycklig. Jag är så obegripligt tacksam för att få ha så underbara vänner. Jag är så ohemult trött men så enastående nöjd. Bättre svensexa kan man inte önska. Superlativen känns fattiga.

Kopplarrgh av…

Med visst tvekan sätter jag mig framför tangentbordet och börjar skriva. Tänkte att det var ett tag sedan jag plitade ner något så det kunde väl vara på sin plats. I den första tanken tänkte jag att jag kan ju alltid skriva om det kommande bröllopet och allt som rör sig i huvudet rörande det. Men… å andra sidan, och här i låg min tvekan, jag är inte någon uppstressad hyperfrenetiskt planerande Groomzilla. Jag känner inte att jag måste skriva ner att nu är det bara så här många dagar kvar, och shit, hur ska min kostym passa till klänningen, och kommer servettvikningen verkligen se ut som en v8-motor, kommer det regna på min gamla mormor, tänk om jag blir allergisk mot kiwi, kommer den vita springaren verkligen vara vit och tänk om jag ramlar av, ska ringen verkligen vara rund o.s.v.?

Jag kan kort och gott konstatera att snart är jag gift och jag tror att det kommer bli en dag att minnas… länge. Det kommer blir grymmers.

Annars är de fullt upp på jobbet och det hör ju till traditionen vid den här tiden. Sju jobbadagar kvar. Sen blir det semester. Mmmmm.

Dagens ord: kabröl

Kopplar av…

Jag satt här på min semester och funderade. Funderade över dagen och försökte landa i nuet. Hur använder man sin semester på ett effektivt vis? Jo, jag gör något som jag tycker om, slog det mig. Jag prioriterar något jag gillar framför måsten och vardagliga husliga göromål. Sagt och gjort. Jag bestämde mig för att börja med något som jag tror att jag gillar.

Väldigt länge har den stått i bokhyllan och tittat på mig. Inte den där boken som jag tänkte läsa (även om den nog tittar strängt på mig också). Nej, utan en blekgul kartong som har tecknade små pittoreska blyertspennor med vingar på sig. På sidan står det med skrivmaskinsinspirerat typsnitt ”Författarkortleken”. Det här är en låda som jag tror att jag fick av Emelie när jag fyllde år för ett bra tag sedan. Lådan fångade mitt intresse. Jag vet att det är en produkt som inte har någon bevisat effekt och idén är egentligen väldigt simpel. Du får en kortlek med 52 kort. På varje kort står det ett tema. Du sätter en timer på 3 minuter och sedan drar du ett kort. Under de tre följande minutrarna skriver du så pennan antänder. Sen när timern når pip-läge släpper du pennan och betraktar dina stapplande försök till meningar. Här är inte resultatet det viktiga utan processen. Undrar var man har hört det tidigare?

Jag började idag. En kopp kaffe och ett lugn sinne. Jag tog min laptop istället för papper och penna. Det kanske förstör konceptet men det kändes mer bekvämt. Det är ju på datorn man skriver numera och oftast snabbare än om man skulle skriva för hand. Efter att ha lyssnat på den käcka och överpositiva start-CD:n så började jag. Shit, vad tre minuter går fort. När jag var färdig hade jag inte åstadkommit så mycket, men det var ju första gången. Jag har ju 51 kort kvar. Och det är ju processen som är viktig intalar jag mig själv.

Efter att jag avslutat min första sejour i författarmarkerna blev jag kvar framför datorn. Om jag analyserar den lilla skrivarövningen så förstår jag att  tanken är att man ska skriva för att utveckla sin skrivprocess och kanske även sin fantasti. Det låter ju bra. Jag vill gärna bli bättre på att skriva. Det är ju det jag vill göra i framtiden. Det är nu som min analys av min egen kompetens glider över i tankar på de som finns runt omkring mig. Man blir ju kreativ att att vistas i en kreativ miljö sägs det. Det slog mig plötsligt vilka goda förutsättningar jag har att bli mer kreativ. Mina vänner, mina vänner, mina vänner. Ni är så fantastiska. Ni kan så mycket. Ni följer era hjärtan och ni vågar göra det. Ni är alla mina förebilder. Mina vänner, gott folk, är något alldeles extra. Deras kompetensområden är måleri, översättning, ideellt föreningsliv, fotografi, projektledning, undervisning, forskning, socialt arbete, musik, medicin, design m.m. Någonstans i den här kreativa degen står jag och försöker nå upp till deras nivå. ”With a little help from my freinds” heter det. De är inspirationen. Och här står jag, omringad av en kompetent cirkel. Eller ”omringad” kanske är fel ord. Det låter så aggresivt. Kanske ”omhuldad” är mer passande.

 

Kopplar av…

Konsten att kunna släppa sitt jobb och koppla av, chilla, softa ner, varva ner, vrida ner tempot är en förringad egenskap. Jag bävar. Jag står här på randen till frihet och sovmornar, kaffe i trädgården och att bli solstolens bästa vän och ändå bävar jag.

Antar att det är jobbets fel. För att man ska kunna slappna av så krävs det att man är tillfreds med det och tillåter sig att göra det. Jag hoppas innerligt att jag kommer att kunna bli tillfreds med det och få semester. Grejen är den att saker hopar sig på jobbet. Det händer saker direkt efter att min semester är färdig och då är det viktigt att jag ser till att så mycket som möjligt är förberett innan semestern. Det underlättar återkomsten. Sen är det en massa småsaker som ska fixas också. Små saker som jag skjutit åt sidan medan jag har haft tre intensiva veckor med ett gäng 14-åringar. Tre mycket roliga veckor, men intensiva.

En semestercoach (om det nu finns sådana, vilket jag tror. Det finns ju folk till allt.) skulle nog säga att det hela grundar sig i rädsla. Rädsla för att bli sysslolös. Själv skulle jag inte erkänna det. Men jag kan gå med på att göra ett mentalt bungyjump. Jag är nog redo att ställa mig på kanten till stupet. Där nere väntar semester. Det är väl bara att kasta sig ut. Låta sig sväva fritt en stund, blunda och koppla av. Jag vet ju att förr eller senare tar semestern slut och då kommer jag studsa tillbaka tilll jobbet. Hoppas linan är lång. Men inte får lång. Jag vill ju inte slå i marken, gå in i väggen, krascha…

Nåja, två arbetsdagar kvar. Det är bara att bita i det där sura äpplet, ta den vilda tjuren vid hornen och fixa allt som ska fixas. Med fullaste fart och några koppar kaffe bör det gå. Det måste gå. Vill inte sitta på semestern och ha den där underliggande oroliga känslan av att saker inte har blivit klara.

Jag ska ju tänka på bröllop på semestern.

Kopplar av… (snart)

King of Pop – Michael Jackson har poppat färdigt.

Moonwalken har stannat och plastikkkirurgerna oroar sig om framtiden. Michael has left the building – he’s off to never ever land.

Det känns som det här är ett historiskt ögonblick även om det kanske inte är det, men Michael Jackson, denna omskrivna popikon, har lämnat Tellus. Hans spår i musikhistorien och i männikors liv kommer att leva vidare under en lång lång tid. Om möjligt kommer han bli än mer ikoniserad nu än han har varit tidigare. Jag kan inte säga att jag vuxit upp med Michael Jackson. Eller jo, det har jag ju, men han var inte min största musikidiol som ung. Jag var inget helyllefan men jag äger skivor med honom på vinyl. Jag gillade honom ändå mycket. Kan se mig själv i unga år, instängd på mitt rummet och försöka och frambringa något som ”So you think you can dance” skulle kalla patetsika kroppsrörelser men som jag kände var grymma dancemoves. Jag var en Bad Thrillerdancer.

”It doesn’t matter if you’re black or white” sjunger han i en av sina sånger. En devis som vi vet att han själv levde efter. Själv gick han ju från att vara svart till att bli vit. Nu har har han gått från verkligheten till sitt eget Neverland. Kanske blir hans barnsliga jag äntligen befriat och hans Neverland blir på riktigt. Likt Peter Pan svävar Michael iväg. Han har precis tänkt ett lycklig tanke och lättat från jorden. Glider iväg till fantasi, karuseller och sockervadd. Världen kommer minnas Michael länge.  Kanske har han uppfyllt sina egna rader från låten ”They Don’t Care About Us”.

”Tell me what has become of my life
I have a wife and two children who love me
I am the victim of police brutality, now
I’m tired of bein’ the victim of hate
You’re rapin’ me of my pride
Oh, for God’s sake
I look to heaven to fulfill its prophecy…
Set me free”

Kopplar av…

I högtalaren: Lars Danielsson – The Madonna.

En mjuk inramning på en skön lördagkväll. Dagen har inte bjudit på några större överraskningar. Startade dagen med att hjälpa Anders lasta en bil med musikprylar. Det gick som efter noter. Vi hölll bra takt och blev snabbt färdiga.

Sen blev det en vända förbi Systemet. Utanför Systemet, eller snarare i Systemetingången, satte en äldre kvinna i sjalett på marken och tiggde pengar. De där ögonen tittar upp, vädjande mot människorna som passerar. Sådant känns så osvenskt. Det är ett fenomen som ofta dyker upp utomlands men i Sverige… det känns ovant. Och det märks på folket också. Vi är inte vana. Hur ska man reagera när det räcks fram en kopp med några slantar i? -Hjälp! De flesta ignorerar kvinnan och går rakt in. De ska ju handla sprit och bli fulla ikväll. De är väl spenderade pengar det. Även jag gick rakt förbi. Inte för att jag skulle handla sprit och bli full. Nej, jag skulle ju handla två stycken charmerande flaskor vitt vin att avnjuta till några filéer torsk lite senare. Det är ju något helt annat… eller? Nåja, frågan kvarstår? Borde jag har hjälpt kvinnan? Detta etiska dilemma är klurigt. För någonstans har man ju ändå hört att de som sitter och tigger så där egentligen har pengar. De är inte så fattiga som de ser ut. I så fall gjorde jag ju inget omänskligt genom att passera. Men tänk om det inte var så? Tänk om hon verkligen var barskrapad och att det där var hennes chans att rädda livhanken. Vad säger det om mig som människa, att bara gå förbi? Någonstans tänker jag ändå att det här ändå är Sverige. Vi har ju sociala skyddsnät. Syftet med skyddsnätet är just det här, att folk inte ska hamna i dessa miserabla situationer. Så det jag såg var bara en bugg i Systemet. Nåja, jag tar mina flaskor vitt och vandrar vidare. Tänk vad lätt det är att glömma och gå vidare ibland.

Kopplar av….

I lördags var det Sveriges nationaldag om du inte visste det? Det är dagen då vi firar vårt fädernesland Sverige och hur härligt det är att var svensk, vilket i sig är en paradox för svenskarna har väl aldrig varit de som slagit sig för bröstet och högtidligt uttrumpetat: – Jag är stolt svensk och det står jag för! Det är liksom inte svenskt att hylla Sverige. Konstigt.

Och nationldagen i sig är ju ett märkligt fenomen. Det är en dag som desperat söker identitet. Den skriker: – Hur ska jag firas? Det är det väl ingen som vet egentligen? Fråga runt bland befolkningen och du kommer att få lika många olika svar som ställda frågor. Ska det vara musikkår? Ska det vara hembygdsgård? Ska det vara körsång? Ska man äta sill? Ska man hissa flaggan? Vågar man hissa flaggan? Vad ska grannen säga? Konstigt.

Vi har skapat en dag för vårt land men vi vet inte riktigt hur det landet ska firas. Är det verkligen så? Jag hoppas inte det. Visst finns det tradtioner som är typiskt svenska men det faktum att vår så kallade nationalsång inte ens är en officiell nationlasång säger väl en del om osäkerheten. ”Du gamla du fria” har aldrig klubbats igenom i riksdagen som Sveriges ”officiella” nationalsång. Visst betraktar vi den som sådan men tydligen är det inte helt bestämt. Konstigt.

Och vad gjorde jag på Sveriges nationaldag. Ja, inte var jag på nationaldagsfirande i alla fall. Jag var hundvakt. Det var visserligen riktigt roligt. Därmed fastlås resultatet. Hundar är roligare än Sverige. Kanske Hasse och Tage hade en poäng ändå. Det borde inte heta Svea Rike, det borde heta Svea Hund. Människans bästa vän. Ett förfaldigt leve för Sverige: – Voff, voff voff, voff. Konstigt.

Kopplar av….

I eftermiddags samlade jag och Å in några av de där beryktade vuxenpoängen. Tror jag i alla fall. Vi började med att besöka banken tillsammans. Vi hade en inbokad tid hos en trevlig ung kvinna. Nej, vi ansökte inte om huslån för vi har inga planer på att flytta. Vi vara bara där och förenklade lite av vår ekonomi så nu är den lite mer gemensam är tidigare vilket känns härligt.

Den lilla rutten på banken fortsatte med att vi gemensamt plockade fram vår demokratiska röst och skänke Sverige några milliprocent i valdeltagarprocenten. Det är ju viktigt att rösta och påverka.

Därefter gick vi till polisen och skaffade mig ett sådant där nytt litet rött häfte men en bild som visar hur kriminell man egentligen kan se ut. Pass kallas det visst. Det ska man ha så man kan bli misstänkt utomlands.

Sedam belv det en tur förbi ICA och lite oplanerad hungrig shopping. Men någon slag smat blev det i all fall när vi kom hem så vi kan inte ha varit helt bakom flötet i affären.

Kopplar av…