Konsten att kunna släppa sitt jobb och koppla av, chilla, softa ner, varva ner, vrida ner tempot är en förringad egenskap. Jag bävar. Jag står här på randen till frihet och sovmornar, kaffe i trädgården och att bli solstolens bästa vän och ändå bävar jag.

Antar att det är jobbets fel. För att man ska kunna slappna av så krävs det att man är tillfreds med det och tillåter sig att göra det. Jag hoppas innerligt att jag kommer att kunna bli tillfreds med det och få semester. Grejen är den att saker hopar sig på jobbet. Det händer saker direkt efter att min semester är färdig och då är det viktigt att jag ser till att så mycket som möjligt är förberett innan semestern. Det underlättar återkomsten. Sen är det en massa småsaker som ska fixas också. Små saker som jag skjutit åt sidan medan jag har haft tre intensiva veckor med ett gäng 14-åringar. Tre mycket roliga veckor, men intensiva.

En semestercoach (om det nu finns sådana, vilket jag tror. Det finns ju folk till allt.) skulle nog säga att det hela grundar sig i rädsla. Rädsla för att bli sysslolös. Själv skulle jag inte erkänna det. Men jag kan gå med på att göra ett mentalt bungyjump. Jag är nog redo att ställa mig på kanten till stupet. Där nere väntar semester. Det är väl bara att kasta sig ut. Låta sig sväva fritt en stund, blunda och koppla av. Jag vet ju att förr eller senare tar semestern slut och då kommer jag studsa tillbaka tilll jobbet. Hoppas linan är lång. Men inte får lång. Jag vill ju inte slå i marken, gå in i väggen, krascha…

Nåja, två arbetsdagar kvar. Det är bara att bita i det där sura äpplet, ta den vilda tjuren vid hornen och fixa allt som ska fixas. Med fullaste fart och några koppar kaffe bör det gå. Det måste gå. Vill inte sitta på semestern och ha den där underliggande oroliga känslan av att saker inte har blivit klara.

Jag ska ju tänka på bröllop på semestern.

Kopplar av… (snart)